Rymdåldern, en summering

Människan har alltid skjutit upp apor i rymden.1 Eller inte alltid, men så länge vi kunnat. Det är inte svårt för en far att förklara för sin son varför vi gör på detta vis. Det är helt enkelt uppenbart en jävla cool sak att göra. Vi har tekniken - så varför inte?

Först med att avlossa en apa var amerikanarna som sommaren 1958(samma år som NASA grundades) tryckte iväg apan Albert med en så här fin raket. Man hade fyrat upp rätt mycket flugor innan så man visste vad man gjorde, plus man blev otålig. Som fyrverkerier dundrade man sedan upp apor kors och tvärs under hela det glada 60-talet. Det brukar beskrivas lite som en guldålder av forskare födda på 30- och 40-talet. Läget kunde inte varit bättre. Ryssarna hade trots många misslyckade försök ännu bara lyckats få upp hundar och enstaka människor. Frankrike hade fått upp nån råtta. USA var apmässigt den givna herren på täppan.
- "Två krig hade passerat och ekonomin började blomstra ..., säger Eugene McEnroe, pensionerad president på NASA. Vi kände nog lite, jajamensan det här var vi bra på!

På åttiotalet, efter månlandning och diverse, hade amerikanerna lugnat sig lite med uppskjutningarna. Man smällde upp två apor mot vårhimlen i april 1985, men en kollektiv känsla i magen infann sig av att man ätit för mycket godis på en gång. Det var ungefär här ryssarna tog över stafettpinnen och historieskrivningen om apupskjutningar går in i en ny historisk epok.
BooM! SMISKAR ryssarna upp Abrek and Bion och sedan följer under seklet en rad ryska apor i rymden. Några blir stora celebriteter och efter de fiskats upp nånstans i atlanten får de skaka hand med Fidel Castro som är mycket imponerad över rymdprogramet.

Helt en solskenshistoria om teknikens landvinningar är detta dock inte. Man ska komma ihåg att det var många som inte fick åka upp också. Apor man tränat och som av ett eller annat skäl blivit "blindgångare".
- Det är jobbigt när man tränat en apa och sen får vänta i upp till åtta år på att ge eld med den i sin jävla jättekanon så den försvinner upp i rymden som en liten prick, säger Siegfried Deutchenbauser. Vi har haft lite svårt på sistone att få opinion bakom dessa ap-program. Rymdforskning har på senare tid kommit att handla mer om vem som har störst gravitationsteleskop eller läser bakgrundstrålning noggrannast, mindre om att ha kul med sina kompisar. Det är tråkigt"