Novell: Radiotjänst - en dystopi

Janne lyfte in den sista flyttlådan i det nya huset. Solen glimrade en augustimorgon genom regndropparna från stuprännan utanför det som var deras nya hem. Här skulle de bli lyckliga, hade hans fru sagt. När huset blev så billigt fick de gott om pengar över till renovering och kanske till och med en solsemester. Grabben vill ju åka till Tunisien.

Det hade inte varit utan misstanke som Janne skrivit på köpekontraktet. Visst - på ytan såg allt lugnt ut. Mexitegelvillorna låg bildskönt på rad. Skolorna var av högsta klass och parken bakom kullen var välskött.

Men så hade han hört ryktena. Det här var Radiotjänsts område. Hade man inte en bra relation till dem kom man ingenstans - utom till botten av viken i sjön. Med betongskor. Stina hade skämtat bort det. Radiotjänst ... de finns väl bara på film? Och skulle de ändå, mot all förmodan, åka runt och pejla här, så kunde väl inte det vara så farligt? Det var väl ändå inte därför huset blivit så billigt?

På tisdagen var Stina inne i stan. Janne stannade hemma för att sätta upp en hylla och för att packa upp de sista lådorna från garaget. Ringklockan ljöd och hördes knappt över Def Leppard-skivorna som Janne alltid spelade för fulla muggar när Stina inte var hemma. Han sänkte volymen och gick och öppnade. Där stod en man i kritstrecksrandig kostym och en hatt som förde tankarna till 40-talet. Han lyfte blicken sakta och nästan väste det Janne redan visste:

- Herr Gunnarsson. Jag kommer från Radiotjänst. Vi kan erbjuda beskydd. Och television av högsta klass.

- Jag ... eh ... vi, har ingen tv, sa Janne. Vi läser mest böcker.

Mannen skrapade sina svarta skor i grusgången.

- Så säger de flesta. Så har folk sagt i 50 års tid.

- Men vi har faktiskt ingen tv.

- Jaha, vad är det då jag hör i bakgrunden?

- Det är stereon. Jag lyssnar på Def Leppard och packar upp.

Mannen smålog.

- Jag måste säga att du har vackra barn.

- Oskar och Emelie? Men vad ...

Mannen avbröt Janne.

- Det vore ju synd om de skulle gå miste om alla fina utbildningsprogram som SVT erbjuder ... tycker du inte det?

- Jag bestämmer väl bäst själv hur ...

- Och olyckor händer ju så lätt, menar jag. När man är på väg till skolan, till fritids. Till och med när man läser läxor på sitt rum.

- Jag vet inte vad det är du försöker ...

Men Janne blev snabbt avbruten ännu en gång. Mannen plockade fram ett fotografi ur innerfickan på kavajen.

- Här är en bild på den senaste grabben som inte betalade sin tv-licens.

Polaroidbilden var tagen på nära håll. Den föreställde en död pojke i tolvårsåldern.

- Han blev kvävd av sin egen fjärrkontroll, sa mannen. En riktigt obehaglig olyckshändelse.

Janne hade fått nog.

- Nu ringer jag polisen, sa han. Försvinn härifrån.

- Polisen ... Mannen skrattade. Polisen har inte kommit ut hit på länge. De hade inte betalat licensen för tv:n på statitionen, och sen hände visst någon olycka. Var nu Janne helt säker på att han inte hade någon tv? För även om han inte hade det, kunde ju en tv-licens alltid skydda mot olyckor.

Två svalor susade förbi ovanför mannens huvud. Ett moln la sig mot eftermiddagssolen. Janne stirrade ner i gruset.

- Hur mycket kostar det?

- 2 076 kronor per år. För mindre än 6 kronor per dag får du hela SVT:s och SR:s utbud. Ja, och så blir ju dina barn så mycket säkrare.

Janne lutade sig fram för att ta fram plånboken. Och plötsligt, som från ingenstans, stämde hela kvarteret upp i stämsång. "Tack, Janne, för att du har betalat din tv-avgift," sjöng de. Från taket på andra sidan gatan, bakom häcken till höger och från gungbrädan till vänster. "och tack José och Ann, och Jörgen, och många, många fler", fortsatte sången. Det var då Janne visste. De hade inte skämtat. När körsången plötsligt också kom inifrån hans egna hem, från andra våningen, gick budskapet tydligt fram: vi finns överallt. Du kan aldrig gömma dig. Du måste alltid betala. "Tack för alla bidrag, från öst till väst, norr till söder ..." Sången fyllde trumhinnorna. Solen kom fram från bakom molnen. Janne var i deras våld. Han tittade på klockan. Kanske skulle han hinna in till stan för att köpa en tv. Det var ju lika bra.