De som sett filmen Matrix kommer säkert ihåg "förrädaren" Cypher. I filmen har han ledsnat på att äta gröt ur en låda och lyda Morpheus så han går till maskinerna och gör en deal som i princip kan sammanfattas som: ge mig ett fint hus i second life så dräper jag Morpheus.
En mindre känd föräddare är George Whuttmeister från Terminator-världen.
- Jag har ju alltid gillat datorer, säger han till nyhetsbyrån TR.
- Så när Skynet blev självmedvetet och började utrota människor, då var det lite av en dröm för mig.
Han kontaktade genast Skynet via email och hörde om han fick sluta upp på maskinernas sida i kriget mot människorna.
- De trodde först det var något slags skämt, eller att jag var utsänd från The Resistance eller nåt för att infiltrera . Hehe typiskt maskiner asså att noja sådär. Men nu har jag fått en plats hos dom. Jag känner mig som hemma och trivs bra med maskinerna, även om de inte verkar ödsla så mycket uppmärksamhet på mig. Jag lagar lite bläckstråleskrivare och sådär åt dem hehe..
- Han är en förbaskad svikare den där, säger John Connor till nyhetsbyrån, samtidigt som han kliver in i en tidsportal för att fortsätta en episk kamp mot maskinerna.
- Jag är inte bitter eller så, men eftersom vi är få och maskinerna i allt väsentligt helt jävla överlägsna så behöver vi ju de människor som finns.
George Whuttmeister besvarar kritiken med:
- Om inte jag får avkomma ska ingen få.
Den vita sporten
Min egen tenniskarriär fick ett snabbt slut då jag av princip vägrade att slå backhand. Men intresset har levt kvar, och nu när Swedish Open är i full gång i Båstad har jag passat på att expertkommentera för nära och kära. Med volymen på lägsta nivå har de sluppit TV4 Sports okunniga utläggningar och istället fått höra mina uppfattningar om breakbollar, bollkallar och blondiner i publiken.
Är det där en tennisboll i din ficka, eller är du bara glad för Wimbledon-segern?
Den där, kan jag säga, han har ett jävla klipp i sin forehand. Familjen nickar. Den där backhandcrossen kan man vinna turneringar med, säger jag sedan. De nickar. Nu blir det ett serveess, säger jag sen. Ibland har jag fel - då säger de inget. Ofta har jag rätt. Då nickar de. Den där blondinen har minst en C-kupa, kan jag säga. Och de nickar.
Tennis - vilken sport.
Är det där en tennisboll i din ficka, eller är du bara glad för Wimbledon-segern?Den där, kan jag säga, han har ett jävla klipp i sin forehand. Familjen nickar. Den där backhandcrossen kan man vinna turneringar med, säger jag sedan. De nickar. Nu blir det ett serveess, säger jag sen. Ibland har jag fel - då säger de inget. Ofta har jag rätt. Då nickar de. Den där blondinen har minst en C-kupa, kan jag säga. Och de nickar.
Tennis - vilken sport.
Rymdåldern, en summering
Människan har alltid skjutit upp apor i rymden.1 Eller inte alltid, men så länge vi kunnat. Det är inte svårt för en far att förklara för sin son varför vi gör på detta vis. Det är helt enkelt uppenbart en jävla cool sak att göra. Vi har tekniken - så varför inte?
Först med att avlossa en apa var amerikanarna som sommaren 1958(samma år som NASA grundades) tryckte iväg apan Albert med en så här fin raket. Man hade fyrat upp rätt mycket flugor innan så man visste vad man gjorde, plus man blev otålig. Som fyrverkerier dundrade man sedan upp apor kors och tvärs under hela det glada 60-talet. Det brukar beskrivas lite som en guldålder av forskare födda på 30- och 40-talet. Läget kunde inte varit bättre. Ryssarna hade trots många misslyckade försök ännu bara lyckats få upp hundar och enstaka människor. Frankrike hade fått upp nån råtta. USA var apmässigt den givna herren på täppan.
- "Två krig hade passerat och ekonomin började blomstra ..., säger Eugene McEnroe, pensionerad president på NASA. Vi kände nog lite, jajamensan det här var vi bra på!
På åttiotalet, efter månlandning och diverse, hade amerikanerna lugnat sig lite med uppskjutningarna. Man smällde upp två apor mot vårhimlen i april 1985, men en kollektiv känsla i magen infann sig av att man ätit för mycket godis på en gång. Det var ungefär här ryssarna tog över stafettpinnen och historieskrivningen om apupskjutningar går in i en ny historisk epok.
BooM! SMISKAR ryssarna upp Abrek and Bion och sedan följer under seklet en rad ryska apor i rymden. Några blir stora celebriteter och efter de fiskats upp nånstans i atlanten får de skaka hand med Fidel Castro som är mycket imponerad över rymdprogramet.
Helt en solskenshistoria om teknikens landvinningar är detta dock inte. Man ska komma ihåg att det var många som inte fick åka upp också. Apor man tränat och som av ett eller annat skäl blivit "blindgångare".
- Det är jobbigt när man tränat en apa och sen får vänta i upp till åtta år på att ge eld med den i sin jävla jättekanon så den försvinner upp i rymden som en liten prick, säger Siegfried Deutchenbauser. Vi har haft lite svårt på sistone att få opinion bakom dessa ap-program. Rymdforskning har på senare tid kommit att handla mer om vem som har störst gravitationsteleskop eller läser bakgrundstrålning noggrannast, mindre om att ha kul med sina kompisar. Det är tråkigt"
Först med att avlossa en apa var amerikanarna som sommaren 1958(samma år som NASA grundades) tryckte iväg apan Albert med en så här fin raket. Man hade fyrat upp rätt mycket flugor innan så man visste vad man gjorde, plus man blev otålig. Som fyrverkerier dundrade man sedan upp apor kors och tvärs under hela det glada 60-talet. Det brukar beskrivas lite som en guldålder av forskare födda på 30- och 40-talet. Läget kunde inte varit bättre. Ryssarna hade trots många misslyckade försök ännu bara lyckats få upp hundar och enstaka människor. Frankrike hade fått upp nån råtta. USA var apmässigt den givna herren på täppan.
- "Två krig hade passerat och ekonomin började blomstra ..., säger Eugene McEnroe, pensionerad president på NASA. Vi kände nog lite, jajamensan det här var vi bra på!
På åttiotalet, efter månlandning och diverse, hade amerikanerna lugnat sig lite med uppskjutningarna. Man smällde upp två apor mot vårhimlen i april 1985, men en kollektiv känsla i magen infann sig av att man ätit för mycket godis på en gång. Det var ungefär här ryssarna tog över stafettpinnen och historieskrivningen om apupskjutningar går in i en ny historisk epok.
BooM! SMISKAR ryssarna upp Abrek and Bion och sedan följer under seklet en rad ryska apor i rymden. Några blir stora celebriteter och efter de fiskats upp nånstans i atlanten får de skaka hand med Fidel Castro som är mycket imponerad över rymdprogramet.
Helt en solskenshistoria om teknikens landvinningar är detta dock inte. Man ska komma ihåg att det var många som inte fick åka upp också. Apor man tränat och som av ett eller annat skäl blivit "blindgångare".
- Det är jobbigt när man tränat en apa och sen får vänta i upp till åtta år på att ge eld med den i sin jävla jättekanon så den försvinner upp i rymden som en liten prick, säger Siegfried Deutchenbauser. Vi har haft lite svårt på sistone att få opinion bakom dessa ap-program. Rymdforskning har på senare tid kommit att handla mer om vem som har störst gravitationsteleskop eller läser bakgrundstrålning noggrannast, mindre om att ha kul med sina kompisar. Det är tråkigt"
Novell: Radiotjänst - en dystopi
Janne lyfte in den sista flyttlådan i det nya huset. Solen glimrade en augustimorgon genom regndropparna från stuprännan utanför det som var deras nya hem. Här skulle de bli lyckliga, hade hans fru sagt. När huset blev så billigt fick de gott om pengar över till renovering och kanske till och med en solsemester. Grabben vill ju åka till Tunisien.
Det hade inte varit utan misstanke som Janne skrivit på köpekontraktet. Visst - på ytan såg allt lugnt ut. Mexitegelvillorna låg bildskönt på rad. Skolorna var av högsta klass och parken bakom kullen var välskött.
Men så hade han hört ryktena. Det här var Radiotjänsts område. Hade man inte en bra relation till dem kom man ingenstans - utom till botten av viken i sjön. Med betongskor. Stina hade skämtat bort det. Radiotjänst ... de finns väl bara på film? Och skulle de ändå, mot all förmodan, åka runt och pejla här, så kunde väl inte det vara så farligt? Det var väl ändå inte därför huset blivit så billigt?
På tisdagen var Stina inne i stan. Janne stannade hemma för att sätta upp en hylla och för att packa upp de sista lådorna från garaget. Ringklockan ljöd och hördes knappt över Def Leppard-skivorna som Janne alltid spelade för fulla muggar när Stina inte var hemma. Han sänkte volymen och gick och öppnade. Där stod en man i kritstrecksrandig kostym och en hatt som förde tankarna till 40-talet. Han lyfte blicken sakta och nästan väste det Janne redan visste:
- Herr Gunnarsson. Jag kommer från Radiotjänst. Vi kan erbjuda beskydd. Och television av högsta klass.
- Jag ... eh ... vi, har ingen tv, sa Janne. Vi läser mest böcker.
Mannen skrapade sina svarta skor i grusgången.
- Så säger de flesta. Så har folk sagt i 50 års tid.
- Men vi har faktiskt ingen tv.
- Jaha, vad är det då jag hör i bakgrunden?
- Det är stereon. Jag lyssnar på Def Leppard och packar upp.
Mannen smålog.
- Jag måste säga att du har vackra barn.
- Oskar och Emelie? Men vad ...
Mannen avbröt Janne.
- Det vore ju synd om de skulle gå miste om alla fina utbildningsprogram som SVT erbjuder ... tycker du inte det?
- Jag bestämmer väl bäst själv hur ...
- Och olyckor händer ju så lätt, menar jag. När man är på väg till skolan, till fritids. Till och med när man läser läxor på sitt rum.
- Jag vet inte vad det är du försöker ...
Men Janne blev snabbt avbruten ännu en gång. Mannen plockade fram ett fotografi ur innerfickan på kavajen.
- Här är en bild på den senaste grabben som inte betalade sin tv-licens.
Polaroidbilden var tagen på nära håll. Den föreställde en död pojke i tolvårsåldern.
- Han blev kvävd av sin egen fjärrkontroll, sa mannen. En riktigt obehaglig olyckshändelse.
Janne hade fått nog.
- Nu ringer jag polisen, sa han. Försvinn härifrån.
- Polisen ... Mannen skrattade. Polisen har inte kommit ut hit på länge. De hade inte betalat licensen för tv:n på statitionen, och sen hände visst någon olycka. Var nu Janne helt säker på att han inte hade någon tv? För även om han inte hade det, kunde ju en tv-licens alltid skydda mot olyckor.
Två svalor susade förbi ovanför mannens huvud. Ett moln la sig mot eftermiddagssolen. Janne stirrade ner i gruset.
- Hur mycket kostar det?
- 2 076 kronor per år. För mindre än 6 kronor per dag får du hela SVT:s och SR:s utbud. Ja, och så blir ju dina barn så mycket säkrare.
Janne lutade sig fram för att ta fram plånboken. Och plötsligt, som från ingenstans, stämde hela kvarteret upp i stämsång. "Tack, Janne, för att du har betalat din tv-avgift," sjöng de. Från taket på andra sidan gatan, bakom häcken till höger och från gungbrädan till vänster. "och tack José och Ann, och Jörgen, och många, många fler", fortsatte sången. Det var då Janne visste. De hade inte skämtat. När körsången plötsligt också kom inifrån hans egna hem, från andra våningen, gick budskapet tydligt fram: vi finns överallt. Du kan aldrig gömma dig. Du måste alltid betala. "Tack för alla bidrag, från öst till väst, norr till söder ..." Sången fyllde trumhinnorna. Solen kom fram från bakom molnen. Janne var i deras våld. Han tittade på klockan. Kanske skulle han hinna in till stan för att köpa en tv. Det var ju lika bra.
Det hade inte varit utan misstanke som Janne skrivit på köpekontraktet. Visst - på ytan såg allt lugnt ut. Mexitegelvillorna låg bildskönt på rad. Skolorna var av högsta klass och parken bakom kullen var välskött.
Men så hade han hört ryktena. Det här var Radiotjänsts område. Hade man inte en bra relation till dem kom man ingenstans - utom till botten av viken i sjön. Med betongskor. Stina hade skämtat bort det. Radiotjänst ... de finns väl bara på film? Och skulle de ändå, mot all förmodan, åka runt och pejla här, så kunde väl inte det vara så farligt? Det var väl ändå inte därför huset blivit så billigt?
På tisdagen var Stina inne i stan. Janne stannade hemma för att sätta upp en hylla och för att packa upp de sista lådorna från garaget. Ringklockan ljöd och hördes knappt över Def Leppard-skivorna som Janne alltid spelade för fulla muggar när Stina inte var hemma. Han sänkte volymen och gick och öppnade. Där stod en man i kritstrecksrandig kostym och en hatt som förde tankarna till 40-talet. Han lyfte blicken sakta och nästan väste det Janne redan visste:
- Herr Gunnarsson. Jag kommer från Radiotjänst. Vi kan erbjuda beskydd. Och television av högsta klass.
- Jag ... eh ... vi, har ingen tv, sa Janne. Vi läser mest böcker.
Mannen skrapade sina svarta skor i grusgången.
- Så säger de flesta. Så har folk sagt i 50 års tid.
- Men vi har faktiskt ingen tv.
- Jaha, vad är det då jag hör i bakgrunden?
- Det är stereon. Jag lyssnar på Def Leppard och packar upp.
Mannen smålog.
- Jag måste säga att du har vackra barn.
- Oskar och Emelie? Men vad ...
Mannen avbröt Janne.
- Det vore ju synd om de skulle gå miste om alla fina utbildningsprogram som SVT erbjuder ... tycker du inte det?
- Jag bestämmer väl bäst själv hur ...
- Och olyckor händer ju så lätt, menar jag. När man är på väg till skolan, till fritids. Till och med när man läser läxor på sitt rum.
- Jag vet inte vad det är du försöker ...
Men Janne blev snabbt avbruten ännu en gång. Mannen plockade fram ett fotografi ur innerfickan på kavajen.
- Här är en bild på den senaste grabben som inte betalade sin tv-licens.
Polaroidbilden var tagen på nära håll. Den föreställde en död pojke i tolvårsåldern.
- Han blev kvävd av sin egen fjärrkontroll, sa mannen. En riktigt obehaglig olyckshändelse.
Janne hade fått nog.
- Nu ringer jag polisen, sa han. Försvinn härifrån.
- Polisen ... Mannen skrattade. Polisen har inte kommit ut hit på länge. De hade inte betalat licensen för tv:n på statitionen, och sen hände visst någon olycka. Var nu Janne helt säker på att han inte hade någon tv? För även om han inte hade det, kunde ju en tv-licens alltid skydda mot olyckor.
Två svalor susade förbi ovanför mannens huvud. Ett moln la sig mot eftermiddagssolen. Janne stirrade ner i gruset.
- Hur mycket kostar det?
- 2 076 kronor per år. För mindre än 6 kronor per dag får du hela SVT:s och SR:s utbud. Ja, och så blir ju dina barn så mycket säkrare.
Janne lutade sig fram för att ta fram plånboken. Och plötsligt, som från ingenstans, stämde hela kvarteret upp i stämsång. "Tack, Janne, för att du har betalat din tv-avgift," sjöng de. Från taket på andra sidan gatan, bakom häcken till höger och från gungbrädan till vänster. "och tack José och Ann, och Jörgen, och många, många fler", fortsatte sången. Det var då Janne visste. De hade inte skämtat. När körsången plötsligt också kom inifrån hans egna hem, från andra våningen, gick budskapet tydligt fram: vi finns överallt. Du kan aldrig gömma dig. Du måste alltid betala. "Tack för alla bidrag, från öst till väst, norr till söder ..." Sången fyllde trumhinnorna. Solen kom fram från bakom molnen. Janne var i deras våld. Han tittade på klockan. Kanske skulle han hinna in till stan för att köpa en tv. Det var ju lika bra.
Adobe acrobat readers hipsterkomplex
En PDF kan väl en apa läsa, tycker jag.
EU ger Polen vokaler i present
I november firar Polen 20 år som självständig nation, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. I present av den europeiska unionen får Polen de fem vokalerna a, o, u, y och ü.
- Polen har länge haft för få vokaler i sitt språk och i sitt land. Ta till exempel frasen Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie ("i staden Szczebrzeszyn ljuder en skalbagge i vassen"). Här finns det ett stort överskott på s, c, z och q, men knappt några o och inga a, säger José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen.
Vokalbristen är något som retat många på EU-nivå, menar Barroso. Polens inflytande har därför inte stått i proportion till landets storlek, inte minst eftersom övriga länder i parlamentet och ministerråden "inte har den blekaste jävla aning om vad de säger". Gåvan från EU ska kunna råda bot på detta, fortsätter Barroso:
- Det är ju inte bara en fråga om vokalbrist egentligen. Överskottet på onödiga konsonanter är ett minst lika stort problem. Fast det kan ju inte vi göra något åt på samma sätt. Vi kan ge dem vokaler, men vi kan inte bara komma in och bestämma från EU:s håll att nu måste Polen stryka sju konsonanter. Eller ja, vi kan ju. Men vi vill inte.
- Polen har länge haft för få vokaler i sitt språk och i sitt land. Ta till exempel frasen Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie ("i staden Szczebrzeszyn ljuder en skalbagge i vassen"). Här finns det ett stort överskott på s, c, z och q, men knappt några o och inga a, säger José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen.
Vokalbristen är något som retat många på EU-nivå, menar Barroso. Polens inflytande har därför inte stått i proportion till landets storlek, inte minst eftersom övriga länder i parlamentet och ministerråden "inte har den blekaste jävla aning om vad de säger". Gåvan från EU ska kunna råda bot på detta, fortsätter Barroso:
- Det är ju inte bara en fråga om vokalbrist egentligen. Överskottet på onödiga konsonanter är ett minst lika stort problem. Fast det kan ju inte vi göra något åt på samma sätt. Vi kan ge dem vokaler, men vi kan inte bara komma in och bestämma från EU:s håll att nu måste Polen stryka sju konsonanter. Eller ja, vi kan ju. Men vi vill inte.
Ny skribent
I och med att den här bloggen har ambitionen att bli den största webbplatsen i världen, alla kategorier, har jag länge undrat om jag är man nog att dra lasset helt själv. Det är jag visserligen, men samtidigt är jag lite för lat.
Jag har därför rekryterat ännu en skribent som jag hoppas ska kunna bidra med mycket halvfärdigheter. Han går under pseudonymen Grekisk häst och är en spoling som haft den stora äran att känna mig i många år. Persongalleriet Om oss till höger är uppdaterat.
I övrigt: sporadiskt med uppdateringar fram till augusti, åtminstone.
Jag har därför rekryterat ännu en skribent som jag hoppas ska kunna bidra med mycket halvfärdigheter. Han går under pseudonymen Grekisk häst och är en spoling som haft den stora äran att känna mig i många år. Persongalleriet Om oss till höger är uppdaterat.
I övrigt: sporadiskt med uppdateringar fram till augusti, åtminstone.
Nutida sällsamheter
Boken Sällsamheter i Hälsingland från 1978, författad av Birger Lundberg, bjuder på många spännande berättelser. Men här finns också en och annan ... underlig detalj.
Birger Lundberg ger sig in i inavelsdebatten.
Smaka särskilt på ordet idiotfödslar. Stycket kommer från kapitlet Fäbodromantik, och handlar om hur skojäntan Kerstin Jonsdotter bryter mot tabut om att inte gifta sig med någon utanför sin egen socken. Notera särskilt hur författaren, när han berättar om effekterna av denna oskrivna regel, inte använder några förmildrande ord. Det finns inga citattecken kring ordet idiotfödslar. Inget "så kallade".
Det var, helt rätt och slätt, inte ovanligt med idiotbarn. Mongon. Cp:n. Tack och lov, menar Birger, rådde cykeln bot på detta. En oväntad bieffekt av ett simpelt transportmedel: mindre utsläpp och färre idiotfödslar.
Birger Lundberg ger sig in i inavelsdebatten.Smaka särskilt på ordet idiotfödslar. Stycket kommer från kapitlet Fäbodromantik, och handlar om hur skojäntan Kerstin Jonsdotter bryter mot tabut om att inte gifta sig med någon utanför sin egen socken. Notera särskilt hur författaren, när han berättar om effekterna av denna oskrivna regel, inte använder några förmildrande ord. Det finns inga citattecken kring ordet idiotfödslar. Inget "så kallade".
Det var, helt rätt och slätt, inte ovanligt med idiotbarn. Mongon. Cp:n. Tack och lov, menar Birger, rådde cykeln bot på detta. En oväntad bieffekt av ett simpelt transportmedel: mindre utsläpp och färre idiotfödslar.
Ännu ett stulet skämt
Ett hundratal av mina uppmärksamma läsare har påpekat att det förra skämtet om Tjatte är stulet. Det sägs mig att det ursprungligen kommer från Pang Prego, som jag ju är ett stort fan av.
Nå, jag är inte sämre än att jag tar på mig ansvaret till fullo. Jag ska säga att i den stunden jag skrev det hade jag kunna svära på att det var mitt skämt. Det ursäktar inget.
Men jag inser nu hur lätt sånt här händer. Jag har med anledning av detta därför författat följande.
Nå, jag är inte sämre än att jag tar på mig ansvaret till fullo. Jag ska säga att i den stunden jag skrev det hade jag kunna svära på att det var mitt skämt. Det ursäktar inget.
Men jag inser nu hur lätt sånt här händer. Jag har med anledning av detta därför författat följande.
Till detaljhandlaren Clas Ohlson AB, styrelse, aktieägare samt anställda,
Förlåt för att jag bad er dra åt helvete. Här annonserar ni oskyldigt om några fiskespön, ett dragset och en spikmatta, och vad får ni? Den samlade humorbloggosfärens vrede och fördömanden.
Man är inte mer än människa. Det är kanske allt jag har att säga till mitt försvar. Som konstnär lever man med sina verk. Att publicera ett skämt är som att sätta ett barn till världen. Det kräver ansvar - och mod.
Ni behöver inte, om ni inte absolut vill, skicka ett Abu Garcia Spinnset ABU Abumatic Vildmark. Inte heller spinnarsatsen eller metspöet från Gavia. Vill ni det är det helt okej, men för min del låter jag udda vara jämnt.
Vänliga hälsningar,
Vit kanin
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)