Det är förstås inte bara jag som är duktig på att bara nå halvvägs med mina skämt. Magnus Betnér, som är en duktig komiker, gör det tyvärr lite för ofta. I den för övrigt ganska medelmåttiga serien I ditt ansikte träffade han någon självutnämnd professor i stand up, som med ganska små medel gjorde Betnérs material betydligt bättre.
Men Betnér tillhör ändå Sveriges bättre komiker. Värre då är det med personer som Mårten Andersson och Thomas Järvheden. Dessa två har gemensamt att de hela tiden måste påpeka att de är komiker. Det märks liksom inte annars. Kolla själv, nästa gång någon av dem är med i någon sömnig fredagsunderhållning. Om Betnér ofta bara når halvägs, når Andersson och Järvheden en tjugondel, om man vill vara snäll.
Jag har haft svårt att sätta fingret på vad exakt det är som gör dessa herrar så outhärdligt tråkiga. För det är ju inte bara det att man inte skrattar: det finns något som är provocerande dåligt i deras komik, som gör att man blir arg.
Kanske är det bara en fråga om leverans. Riktigt duktiga komiker, som Johan Glans, lyckas vara roliga nästan vad de än säger. Jesper Rönndahl, tidigare i Pang Prego-redaktionen, har fått mig att skratta många gånger trots att materialet varit långt från toppklass. David Batra har samma egenskap. (Jag lär få anledning att återkomma till att alla dessa tre är skåningar.) Det finns en särskild je ne sais quoi i det de gör, en komisk tajming som gör att även halvfärdigt material passerar. När Mårten Andersson gör samma sak blir man istället provocerad.
Ett besök på Raw för någon månad sen bekräftade dessa teser, både om Mårten Andersson, och om leverans och tajming generellt. Kanadensaren Phil Nichol, ännu en duktig komiker som verkar vara rolig nästan oavsett, berättade bittert om hur hans bästa kompis låg med hans fru. Snart därefter låg vi nästan dubbelvikta över ett så här enkelt grepp:
- Knock knock.
- Who's there?
- Someone to fuck your wife.
[...]
- Why did the chicken cross the road?
- To fuck my wife.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar