Idag känns det som fredag, brukar folk ibland säga, fast det är någon helt annan, icke-relaterad veckodag. Onsdag känns som fredag, torsdag som fredag och så vidare. Men det är aldrig någon som berättar när en tisdag känns som en tisdag. Inte helt rättvist, tycker jag. Så nu säger jag det. Idag känns det precis som att det är tisdag. Det är det också.
Egentligen tycker jag att det känns som torsdag, men det hör liksom inte hit. Nån måste ju kompensera för hela det här eländet.
Nya rön om radiovågor
En forskare har hittat ett sätt att få radiovågor att färdas snabbare än ljuset. Singleton, som forskaren heter, har skapat en liten maskin som i princip våldför sig på radiovågorna så till den milda grad att de känner sig tvungna att bryta mot de kända fysiska lagarna. Lite som en Josef Fritzl för subatomära partiklar.
Förutom att vi nu kommer att kunna lyssna på Dragspel i P2 nästan helt utan fördröjning, kan upptäckten också förklara varför pulsar, som är snabbt roterande neutronstjärnor, skickar ut radiovågor.
Och apropå det: neutronstjärnor toppar min lista på sätt för stjärnor att dö. De är i princip Vintergatans motsvarighet till Notorious B.I.G. Neutronstjärnor uppstår när en stjärna får slut på bränsle och imploderar till en supernova. Det material som sen finns kvar av stjärnan rånmördas av gravitationen så mycket att protoner och elektroner trycks ihop till neutroner. En tesked av en neutronstjärnas massa väger ungefär en miljard ton.
För att förstå neutronstjärnans oerhörda densitet kan man föreställa sig Ulf Larsson innan han tappade ungefär 300 kg. Tänk er sedan att all vikt, istället för att försvinna den naturliga vägen, liksom kollapsar in i Ulf. Han blir mindre, huden hänger, men Ulf väger desto mer.
Figur 1. En stjärna med 1,4-3 solmassor,
som snart får slut på kärnbränsle.
Figur 2. Implosionen skapar en supernova.
Stjärnan kollapsar sedan in i sig själv.
Den blir därför väldigt liten och slapp,
men har en enorm densitet.
Men hur som helst. Dragspel i P2 - utan fördröjning. Veckans vetenskapliga revolution.
Förutom att vi nu kommer att kunna lyssna på Dragspel i P2 nästan helt utan fördröjning, kan upptäckten också förklara varför pulsar, som är snabbt roterande neutronstjärnor, skickar ut radiovågor.
Och apropå det: neutronstjärnor toppar min lista på sätt för stjärnor att dö. De är i princip Vintergatans motsvarighet till Notorious B.I.G. Neutronstjärnor uppstår när en stjärna får slut på bränsle och imploderar till en supernova. Det material som sen finns kvar av stjärnan rånmördas av gravitationen så mycket att protoner och elektroner trycks ihop till neutroner. En tesked av en neutronstjärnas massa väger ungefär en miljard ton.
För att förstå neutronstjärnans oerhörda densitet kan man föreställa sig Ulf Larsson innan han tappade ungefär 300 kg. Tänk er sedan att all vikt, istället för att försvinna den naturliga vägen, liksom kollapsar in i Ulf. Han blir mindre, huden hänger, men Ulf väger desto mer.
Figur 1. En stjärna med 1,4-3 solmassor,som snart får slut på kärnbränsle.
Figur 2. Implosionen skapar en supernova.Stjärnan kollapsar sedan in i sig själv.
Den blir därför väldigt liten och slapp,
men har en enorm densitet.
Men hur som helst. Dragspel i P2 - utan fördröjning. Veckans vetenskapliga revolution.
Till dopingens försvar
Titt som tätt dyker det ju upp dopingskandaler i alla tänkbara sporter. Och så ska det fördömas, så klart. Ingen vet något om nånting. Jag var inte inblandad. Jag har ingen aning om hur de där pillren hamnade i min väska. Jag trodde att det var saltlösning i den där sprutan som jag tog en gång om dagen i sex år. Och så vidare.
Men egentligen kanske vi inte borde vara så snabba att döma. Alla dopar sig till höger och vänster. Att en organisationskonsult tar ett glas vin på lunchen är ju likvärdigt med att en Tour de France-deltagare knaprar EPO. Säg den skattehandläggare som klarar en måndagmorgon utan den centralstimulerande xantinalkaloid vi känner som koffein. Och handen på hjärtat, vem smyger inte då och då in på toaletten för att röka lite crack? Efter det går kundmötet som en dans.
Men egentligen kanske vi inte borde vara så snabba att döma. Alla dopar sig till höger och vänster. Att en organisationskonsult tar ett glas vin på lunchen är ju likvärdigt med att en Tour de France-deltagare knaprar EPO. Säg den skattehandläggare som klarar en måndagmorgon utan den centralstimulerande xantinalkaloid vi känner som koffein. Och handen på hjärtat, vem smyger inte då och då in på toaletten för att röka lite crack? Efter det går kundmötet som en dans.
Intervju med en förrädare
De som sett filmen Matrix kommer säkert ihåg "förrädaren" Cypher. I filmen har han ledsnat på att äta gröt ur en låda och lyda Morpheus så han går till maskinerna och gör en deal som i princip kan sammanfattas som: ge mig ett fint hus i second life så dräper jag Morpheus.
En mindre känd föräddare är George Whuttmeister från Terminator-världen.
- Jag har ju alltid gillat datorer, säger han till nyhetsbyrån TR.
- Så när Skynet blev självmedvetet och började utrota människor, då var det lite av en dröm för mig.
Han kontaktade genast Skynet via email och hörde om han fick sluta upp på maskinernas sida i kriget mot människorna.
- De trodde först det var något slags skämt, eller att jag var utsänd från The Resistance eller nåt för att infiltrera . Hehe typiskt maskiner asså att noja sådär. Men nu har jag fått en plats hos dom. Jag känner mig som hemma och trivs bra med maskinerna, även om de inte verkar ödsla så mycket uppmärksamhet på mig. Jag lagar lite bläckstråleskrivare och sådär åt dem hehe..
- Han är en förbaskad svikare den där, säger John Connor till nyhetsbyrån, samtidigt som han kliver in i en tidsportal för att fortsätta en episk kamp mot maskinerna.
- Jag är inte bitter eller så, men eftersom vi är få och maskinerna i allt väsentligt helt jävla överlägsna så behöver vi ju de människor som finns.
George Whuttmeister besvarar kritiken med:
- Om inte jag får avkomma ska ingen få.
En mindre känd föräddare är George Whuttmeister från Terminator-världen.
- Jag har ju alltid gillat datorer, säger han till nyhetsbyrån TR.
- Så när Skynet blev självmedvetet och började utrota människor, då var det lite av en dröm för mig.
Han kontaktade genast Skynet via email och hörde om han fick sluta upp på maskinernas sida i kriget mot människorna.
- De trodde först det var något slags skämt, eller att jag var utsänd från The Resistance eller nåt för att infiltrera . Hehe typiskt maskiner asså att noja sådär. Men nu har jag fått en plats hos dom. Jag känner mig som hemma och trivs bra med maskinerna, även om de inte verkar ödsla så mycket uppmärksamhet på mig. Jag lagar lite bläckstråleskrivare och sådär åt dem hehe..
- Han är en förbaskad svikare den där, säger John Connor till nyhetsbyrån, samtidigt som han kliver in i en tidsportal för att fortsätta en episk kamp mot maskinerna.
- Jag är inte bitter eller så, men eftersom vi är få och maskinerna i allt väsentligt helt jävla överlägsna så behöver vi ju de människor som finns.
George Whuttmeister besvarar kritiken med:
- Om inte jag får avkomma ska ingen få.
Den vita sporten
Min egen tenniskarriär fick ett snabbt slut då jag av princip vägrade att slå backhand. Men intresset har levt kvar, och nu när Swedish Open är i full gång i Båstad har jag passat på att expertkommentera för nära och kära. Med volymen på lägsta nivå har de sluppit TV4 Sports okunniga utläggningar och istället fått höra mina uppfattningar om breakbollar, bollkallar och blondiner i publiken.
Är det där en tennisboll i din ficka, eller är du bara glad för Wimbledon-segern?
Den där, kan jag säga, han har ett jävla klipp i sin forehand. Familjen nickar. Den där backhandcrossen kan man vinna turneringar med, säger jag sedan. De nickar. Nu blir det ett serveess, säger jag sen. Ibland har jag fel - då säger de inget. Ofta har jag rätt. Då nickar de. Den där blondinen har minst en C-kupa, kan jag säga. Och de nickar.
Tennis - vilken sport.
Är det där en tennisboll i din ficka, eller är du bara glad för Wimbledon-segern?Den där, kan jag säga, han har ett jävla klipp i sin forehand. Familjen nickar. Den där backhandcrossen kan man vinna turneringar med, säger jag sedan. De nickar. Nu blir det ett serveess, säger jag sen. Ibland har jag fel - då säger de inget. Ofta har jag rätt. Då nickar de. Den där blondinen har minst en C-kupa, kan jag säga. Och de nickar.
Tennis - vilken sport.
Rymdåldern, en summering
Människan har alltid skjutit upp apor i rymden.1 Eller inte alltid, men så länge vi kunnat. Det är inte svårt för en far att förklara för sin son varför vi gör på detta vis. Det är helt enkelt uppenbart en jävla cool sak att göra. Vi har tekniken - så varför inte?
Först med att avlossa en apa var amerikanarna som sommaren 1958(samma år som NASA grundades) tryckte iväg apan Albert med en så här fin raket. Man hade fyrat upp rätt mycket flugor innan så man visste vad man gjorde, plus man blev otålig. Som fyrverkerier dundrade man sedan upp apor kors och tvärs under hela det glada 60-talet. Det brukar beskrivas lite som en guldålder av forskare födda på 30- och 40-talet. Läget kunde inte varit bättre. Ryssarna hade trots många misslyckade försök ännu bara lyckats få upp hundar och enstaka människor. Frankrike hade fått upp nån råtta. USA var apmässigt den givna herren på täppan.
- "Två krig hade passerat och ekonomin började blomstra ..., säger Eugene McEnroe, pensionerad president på NASA. Vi kände nog lite, jajamensan det här var vi bra på!
På åttiotalet, efter månlandning och diverse, hade amerikanerna lugnat sig lite med uppskjutningarna. Man smällde upp två apor mot vårhimlen i april 1985, men en kollektiv känsla i magen infann sig av att man ätit för mycket godis på en gång. Det var ungefär här ryssarna tog över stafettpinnen och historieskrivningen om apupskjutningar går in i en ny historisk epok.
BooM! SMISKAR ryssarna upp Abrek and Bion och sedan följer under seklet en rad ryska apor i rymden. Några blir stora celebriteter och efter de fiskats upp nånstans i atlanten får de skaka hand med Fidel Castro som är mycket imponerad över rymdprogramet.
Helt en solskenshistoria om teknikens landvinningar är detta dock inte. Man ska komma ihåg att det var många som inte fick åka upp också. Apor man tränat och som av ett eller annat skäl blivit "blindgångare".
- Det är jobbigt när man tränat en apa och sen får vänta i upp till åtta år på att ge eld med den i sin jävla jättekanon så den försvinner upp i rymden som en liten prick, säger Siegfried Deutchenbauser. Vi har haft lite svårt på sistone att få opinion bakom dessa ap-program. Rymdforskning har på senare tid kommit att handla mer om vem som har störst gravitationsteleskop eller läser bakgrundstrålning noggrannast, mindre om att ha kul med sina kompisar. Det är tråkigt"
Först med att avlossa en apa var amerikanarna som sommaren 1958(samma år som NASA grundades) tryckte iväg apan Albert med en så här fin raket. Man hade fyrat upp rätt mycket flugor innan så man visste vad man gjorde, plus man blev otålig. Som fyrverkerier dundrade man sedan upp apor kors och tvärs under hela det glada 60-talet. Det brukar beskrivas lite som en guldålder av forskare födda på 30- och 40-talet. Läget kunde inte varit bättre. Ryssarna hade trots många misslyckade försök ännu bara lyckats få upp hundar och enstaka människor. Frankrike hade fått upp nån råtta. USA var apmässigt den givna herren på täppan.
- "Två krig hade passerat och ekonomin började blomstra ..., säger Eugene McEnroe, pensionerad president på NASA. Vi kände nog lite, jajamensan det här var vi bra på!
På åttiotalet, efter månlandning och diverse, hade amerikanerna lugnat sig lite med uppskjutningarna. Man smällde upp två apor mot vårhimlen i april 1985, men en kollektiv känsla i magen infann sig av att man ätit för mycket godis på en gång. Det var ungefär här ryssarna tog över stafettpinnen och historieskrivningen om apupskjutningar går in i en ny historisk epok.
BooM! SMISKAR ryssarna upp Abrek and Bion och sedan följer under seklet en rad ryska apor i rymden. Några blir stora celebriteter och efter de fiskats upp nånstans i atlanten får de skaka hand med Fidel Castro som är mycket imponerad över rymdprogramet.
Helt en solskenshistoria om teknikens landvinningar är detta dock inte. Man ska komma ihåg att det var många som inte fick åka upp också. Apor man tränat och som av ett eller annat skäl blivit "blindgångare".
- Det är jobbigt när man tränat en apa och sen får vänta i upp till åtta år på att ge eld med den i sin jävla jättekanon så den försvinner upp i rymden som en liten prick, säger Siegfried Deutchenbauser. Vi har haft lite svårt på sistone att få opinion bakom dessa ap-program. Rymdforskning har på senare tid kommit att handla mer om vem som har störst gravitationsteleskop eller läser bakgrundstrålning noggrannast, mindre om att ha kul med sina kompisar. Det är tråkigt"
Novell: Radiotjänst - en dystopi
Janne lyfte in den sista flyttlådan i det nya huset. Solen glimrade en augustimorgon genom regndropparna från stuprännan utanför det som var deras nya hem. Här skulle de bli lyckliga, hade hans fru sagt. När huset blev så billigt fick de gott om pengar över till renovering och kanske till och med en solsemester. Grabben vill ju åka till Tunisien.
Det hade inte varit utan misstanke som Janne skrivit på köpekontraktet. Visst - på ytan såg allt lugnt ut. Mexitegelvillorna låg bildskönt på rad. Skolorna var av högsta klass och parken bakom kullen var välskött.
Men så hade han hört ryktena. Det här var Radiotjänsts område. Hade man inte en bra relation till dem kom man ingenstans - utom till botten av viken i sjön. Med betongskor. Stina hade skämtat bort det. Radiotjänst ... de finns väl bara på film? Och skulle de ändå, mot all förmodan, åka runt och pejla här, så kunde väl inte det vara så farligt? Det var väl ändå inte därför huset blivit så billigt?
På tisdagen var Stina inne i stan. Janne stannade hemma för att sätta upp en hylla och för att packa upp de sista lådorna från garaget. Ringklockan ljöd och hördes knappt över Def Leppard-skivorna som Janne alltid spelade för fulla muggar när Stina inte var hemma. Han sänkte volymen och gick och öppnade. Där stod en man i kritstrecksrandig kostym och en hatt som förde tankarna till 40-talet. Han lyfte blicken sakta och nästan väste det Janne redan visste:
- Herr Gunnarsson. Jag kommer från Radiotjänst. Vi kan erbjuda beskydd. Och television av högsta klass.
- Jag ... eh ... vi, har ingen tv, sa Janne. Vi läser mest böcker.
Mannen skrapade sina svarta skor i grusgången.
- Så säger de flesta. Så har folk sagt i 50 års tid.
- Men vi har faktiskt ingen tv.
- Jaha, vad är det då jag hör i bakgrunden?
- Det är stereon. Jag lyssnar på Def Leppard och packar upp.
Mannen smålog.
- Jag måste säga att du har vackra barn.
- Oskar och Emelie? Men vad ...
Mannen avbröt Janne.
- Det vore ju synd om de skulle gå miste om alla fina utbildningsprogram som SVT erbjuder ... tycker du inte det?
- Jag bestämmer väl bäst själv hur ...
- Och olyckor händer ju så lätt, menar jag. När man är på väg till skolan, till fritids. Till och med när man läser läxor på sitt rum.
- Jag vet inte vad det är du försöker ...
Men Janne blev snabbt avbruten ännu en gång. Mannen plockade fram ett fotografi ur innerfickan på kavajen.
- Här är en bild på den senaste grabben som inte betalade sin tv-licens.
Polaroidbilden var tagen på nära håll. Den föreställde en död pojke i tolvårsåldern.
- Han blev kvävd av sin egen fjärrkontroll, sa mannen. En riktigt obehaglig olyckshändelse.
Janne hade fått nog.
- Nu ringer jag polisen, sa han. Försvinn härifrån.
- Polisen ... Mannen skrattade. Polisen har inte kommit ut hit på länge. De hade inte betalat licensen för tv:n på statitionen, och sen hände visst någon olycka. Var nu Janne helt säker på att han inte hade någon tv? För även om han inte hade det, kunde ju en tv-licens alltid skydda mot olyckor.
Två svalor susade förbi ovanför mannens huvud. Ett moln la sig mot eftermiddagssolen. Janne stirrade ner i gruset.
- Hur mycket kostar det?
- 2 076 kronor per år. För mindre än 6 kronor per dag får du hela SVT:s och SR:s utbud. Ja, och så blir ju dina barn så mycket säkrare.
Janne lutade sig fram för att ta fram plånboken. Och plötsligt, som från ingenstans, stämde hela kvarteret upp i stämsång. "Tack, Janne, för att du har betalat din tv-avgift," sjöng de. Från taket på andra sidan gatan, bakom häcken till höger och från gungbrädan till vänster. "och tack José och Ann, och Jörgen, och många, många fler", fortsatte sången. Det var då Janne visste. De hade inte skämtat. När körsången plötsligt också kom inifrån hans egna hem, från andra våningen, gick budskapet tydligt fram: vi finns överallt. Du kan aldrig gömma dig. Du måste alltid betala. "Tack för alla bidrag, från öst till väst, norr till söder ..." Sången fyllde trumhinnorna. Solen kom fram från bakom molnen. Janne var i deras våld. Han tittade på klockan. Kanske skulle han hinna in till stan för att köpa en tv. Det var ju lika bra.
Det hade inte varit utan misstanke som Janne skrivit på köpekontraktet. Visst - på ytan såg allt lugnt ut. Mexitegelvillorna låg bildskönt på rad. Skolorna var av högsta klass och parken bakom kullen var välskött.
Men så hade han hört ryktena. Det här var Radiotjänsts område. Hade man inte en bra relation till dem kom man ingenstans - utom till botten av viken i sjön. Med betongskor. Stina hade skämtat bort det. Radiotjänst ... de finns väl bara på film? Och skulle de ändå, mot all förmodan, åka runt och pejla här, så kunde väl inte det vara så farligt? Det var väl ändå inte därför huset blivit så billigt?
På tisdagen var Stina inne i stan. Janne stannade hemma för att sätta upp en hylla och för att packa upp de sista lådorna från garaget. Ringklockan ljöd och hördes knappt över Def Leppard-skivorna som Janne alltid spelade för fulla muggar när Stina inte var hemma. Han sänkte volymen och gick och öppnade. Där stod en man i kritstrecksrandig kostym och en hatt som förde tankarna till 40-talet. Han lyfte blicken sakta och nästan väste det Janne redan visste:
- Herr Gunnarsson. Jag kommer från Radiotjänst. Vi kan erbjuda beskydd. Och television av högsta klass.
- Jag ... eh ... vi, har ingen tv, sa Janne. Vi läser mest böcker.
Mannen skrapade sina svarta skor i grusgången.
- Så säger de flesta. Så har folk sagt i 50 års tid.
- Men vi har faktiskt ingen tv.
- Jaha, vad är det då jag hör i bakgrunden?
- Det är stereon. Jag lyssnar på Def Leppard och packar upp.
Mannen smålog.
- Jag måste säga att du har vackra barn.
- Oskar och Emelie? Men vad ...
Mannen avbröt Janne.
- Det vore ju synd om de skulle gå miste om alla fina utbildningsprogram som SVT erbjuder ... tycker du inte det?
- Jag bestämmer väl bäst själv hur ...
- Och olyckor händer ju så lätt, menar jag. När man är på väg till skolan, till fritids. Till och med när man läser läxor på sitt rum.
- Jag vet inte vad det är du försöker ...
Men Janne blev snabbt avbruten ännu en gång. Mannen plockade fram ett fotografi ur innerfickan på kavajen.
- Här är en bild på den senaste grabben som inte betalade sin tv-licens.
Polaroidbilden var tagen på nära håll. Den föreställde en död pojke i tolvårsåldern.
- Han blev kvävd av sin egen fjärrkontroll, sa mannen. En riktigt obehaglig olyckshändelse.
Janne hade fått nog.
- Nu ringer jag polisen, sa han. Försvinn härifrån.
- Polisen ... Mannen skrattade. Polisen har inte kommit ut hit på länge. De hade inte betalat licensen för tv:n på statitionen, och sen hände visst någon olycka. Var nu Janne helt säker på att han inte hade någon tv? För även om han inte hade det, kunde ju en tv-licens alltid skydda mot olyckor.
Två svalor susade förbi ovanför mannens huvud. Ett moln la sig mot eftermiddagssolen. Janne stirrade ner i gruset.
- Hur mycket kostar det?
- 2 076 kronor per år. För mindre än 6 kronor per dag får du hela SVT:s och SR:s utbud. Ja, och så blir ju dina barn så mycket säkrare.
Janne lutade sig fram för att ta fram plånboken. Och plötsligt, som från ingenstans, stämde hela kvarteret upp i stämsång. "Tack, Janne, för att du har betalat din tv-avgift," sjöng de. Från taket på andra sidan gatan, bakom häcken till höger och från gungbrädan till vänster. "och tack José och Ann, och Jörgen, och många, många fler", fortsatte sången. Det var då Janne visste. De hade inte skämtat. När körsången plötsligt också kom inifrån hans egna hem, från andra våningen, gick budskapet tydligt fram: vi finns överallt. Du kan aldrig gömma dig. Du måste alltid betala. "Tack för alla bidrag, från öst till väst, norr till söder ..." Sången fyllde trumhinnorna. Solen kom fram från bakom molnen. Janne var i deras våld. Han tittade på klockan. Kanske skulle han hinna in till stan för att köpa en tv. Det var ju lika bra.
Adobe acrobat readers hipsterkomplex
En PDF kan väl en apa läsa, tycker jag.
EU ger Polen vokaler i present
I november firar Polen 20 år som självständig nation, efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. I present av den europeiska unionen får Polen de fem vokalerna a, o, u, y och ü.
- Polen har länge haft för få vokaler i sitt språk och i sitt land. Ta till exempel frasen Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie ("i staden Szczebrzeszyn ljuder en skalbagge i vassen"). Här finns det ett stort överskott på s, c, z och q, men knappt några o och inga a, säger José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen.
Vokalbristen är något som retat många på EU-nivå, menar Barroso. Polens inflytande har därför inte stått i proportion till landets storlek, inte minst eftersom övriga länder i parlamentet och ministerråden "inte har den blekaste jävla aning om vad de säger". Gåvan från EU ska kunna råda bot på detta, fortsätter Barroso:
- Det är ju inte bara en fråga om vokalbrist egentligen. Överskottet på onödiga konsonanter är ett minst lika stort problem. Fast det kan ju inte vi göra något åt på samma sätt. Vi kan ge dem vokaler, men vi kan inte bara komma in och bestämma från EU:s håll att nu måste Polen stryka sju konsonanter. Eller ja, vi kan ju. Men vi vill inte.
- Polen har länge haft för få vokaler i sitt språk och i sitt land. Ta till exempel frasen Szczebrzeszynie chrząszcz brzmi w trzcinie ("i staden Szczebrzeszyn ljuder en skalbagge i vassen"). Här finns det ett stort överskott på s, c, z och q, men knappt några o och inga a, säger José Manuel Barroso, ordförande i EU-kommissionen.
Vokalbristen är något som retat många på EU-nivå, menar Barroso. Polens inflytande har därför inte stått i proportion till landets storlek, inte minst eftersom övriga länder i parlamentet och ministerråden "inte har den blekaste jävla aning om vad de säger". Gåvan från EU ska kunna råda bot på detta, fortsätter Barroso:
- Det är ju inte bara en fråga om vokalbrist egentligen. Överskottet på onödiga konsonanter är ett minst lika stort problem. Fast det kan ju inte vi göra något åt på samma sätt. Vi kan ge dem vokaler, men vi kan inte bara komma in och bestämma från EU:s håll att nu måste Polen stryka sju konsonanter. Eller ja, vi kan ju. Men vi vill inte.
Ny skribent
I och med att den här bloggen har ambitionen att bli den största webbplatsen i världen, alla kategorier, har jag länge undrat om jag är man nog att dra lasset helt själv. Det är jag visserligen, men samtidigt är jag lite för lat.
Jag har därför rekryterat ännu en skribent som jag hoppas ska kunna bidra med mycket halvfärdigheter. Han går under pseudonymen Grekisk häst och är en spoling som haft den stora äran att känna mig i många år. Persongalleriet Om oss till höger är uppdaterat.
I övrigt: sporadiskt med uppdateringar fram till augusti, åtminstone.
Jag har därför rekryterat ännu en skribent som jag hoppas ska kunna bidra med mycket halvfärdigheter. Han går under pseudonymen Grekisk häst och är en spoling som haft den stora äran att känna mig i många år. Persongalleriet Om oss till höger är uppdaterat.
I övrigt: sporadiskt med uppdateringar fram till augusti, åtminstone.
Nutida sällsamheter
Boken Sällsamheter i Hälsingland från 1978, författad av Birger Lundberg, bjuder på många spännande berättelser. Men här finns också en och annan ... underlig detalj.
Birger Lundberg ger sig in i inavelsdebatten.
Smaka särskilt på ordet idiotfödslar. Stycket kommer från kapitlet Fäbodromantik, och handlar om hur skojäntan Kerstin Jonsdotter bryter mot tabut om att inte gifta sig med någon utanför sin egen socken. Notera särskilt hur författaren, när han berättar om effekterna av denna oskrivna regel, inte använder några förmildrande ord. Det finns inga citattecken kring ordet idiotfödslar. Inget "så kallade".
Det var, helt rätt och slätt, inte ovanligt med idiotbarn. Mongon. Cp:n. Tack och lov, menar Birger, rådde cykeln bot på detta. En oväntad bieffekt av ett simpelt transportmedel: mindre utsläpp och färre idiotfödslar.
Birger Lundberg ger sig in i inavelsdebatten.Smaka särskilt på ordet idiotfödslar. Stycket kommer från kapitlet Fäbodromantik, och handlar om hur skojäntan Kerstin Jonsdotter bryter mot tabut om att inte gifta sig med någon utanför sin egen socken. Notera särskilt hur författaren, när han berättar om effekterna av denna oskrivna regel, inte använder några förmildrande ord. Det finns inga citattecken kring ordet idiotfödslar. Inget "så kallade".
Det var, helt rätt och slätt, inte ovanligt med idiotbarn. Mongon. Cp:n. Tack och lov, menar Birger, rådde cykeln bot på detta. En oväntad bieffekt av ett simpelt transportmedel: mindre utsläpp och färre idiotfödslar.
Ännu ett stulet skämt
Ett hundratal av mina uppmärksamma läsare har påpekat att det förra skämtet om Tjatte är stulet. Det sägs mig att det ursprungligen kommer från Pang Prego, som jag ju är ett stort fan av.
Nå, jag är inte sämre än att jag tar på mig ansvaret till fullo. Jag ska säga att i den stunden jag skrev det hade jag kunna svära på att det var mitt skämt. Det ursäktar inget.
Men jag inser nu hur lätt sånt här händer. Jag har med anledning av detta därför författat följande.
Nå, jag är inte sämre än att jag tar på mig ansvaret till fullo. Jag ska säga att i den stunden jag skrev det hade jag kunna svära på att det var mitt skämt. Det ursäktar inget.
Men jag inser nu hur lätt sånt här händer. Jag har med anledning av detta därför författat följande.
Till detaljhandlaren Clas Ohlson AB, styrelse, aktieägare samt anställda,
Förlåt för att jag bad er dra åt helvete. Här annonserar ni oskyldigt om några fiskespön, ett dragset och en spikmatta, och vad får ni? Den samlade humorbloggosfärens vrede och fördömanden.
Man är inte mer än människa. Det är kanske allt jag har att säga till mitt försvar. Som konstnär lever man med sina verk. Att publicera ett skämt är som att sätta ett barn till världen. Det kräver ansvar - och mod.
Ni behöver inte, om ni inte absolut vill, skicka ett Abu Garcia Spinnset ABU Abumatic Vildmark. Inte heller spinnarsatsen eller metspöet från Gavia. Vill ni det är det helt okej, men för min del låter jag udda vara jämnt.
Vänliga hälsningar,
Vit kanin
En hyllning till Tjatte
Min solklara favorit av Kalle Ankas brorsöner är Tjatte. Tjatte är så sjukt mycket bättre än sina bröder. Han är eftertänksam och klok, men har ändå en tuff sida som liksom färgar av sig på de andra.
Tjatte. Så jävla underskattad brorson.
Tjatte. Så jävla underskattad brorson. Någon som irriterar mig är däremot Fnatte. Så jävla dum är han, Fnatte, att Tjatte (och kanske Knatte, fast han inte vågar erkänna det) säkert tänker att det är märkligt att de fötts ur samma mor. Fnatte är så jävla sämst.
En annan som jag ogillar är minsta bocken Bruse. Jävla idiot.
Uppdatering 2 juli:
Det har framkommit, efter en sällan skådad folkstorm, att skämtet är (omedvetet) stulet. Läs mer här.
En annan som jag ogillar är minsta bocken Bruse. Jävla idiot.
Uppdatering 2 juli:
Det har framkommit, efter en sällan skådad folkstorm, att skämtet är (omedvetet) stulet. Läs mer här.
Ryssland: en "vetenskaplig" "studie"
Del 1
Det första steget mot kunskap, och speciellt kunskap om ett land, är att bildgoogla.
Vad kan vi då utröna från denna metod? Ja, det första som möter oss, längst upp till vänster, är en köpt textannons. Meet Russia Brides, står det. Ah, de kvinnliga ryska brudarna, klara att skeppas ut i vida världen. En stark del av det ryska varumärket.
Den andra textannonsen vill sälja flygresor till Ukraina, som ju inte är Ryssland. Ska vi gissa att Ryssland inte håller med. In Soviet Russia, freedom chooses you!
Första bilden då? Ja, titta på de de där tornen och säg mig att det första du tänker på inte är Disneyland. Det kanske säger mer om mig än om Ryssland att det första jag tänker på när jag ser rokoko-spiror från tsar-Rysslands tidiga 1800-tal inte är Peter den store, utan Knatte, Fnatte och framför allt Tjatte.
Överlag är det mycket kartor på denna första ögonblicksbild. Som om Ryssland vill säga: titta hur jävla sjukt stora vi är. Titta bara. Ja, du, där. Titta. Ser du? Ser du hur helt jävla otroligt stort det här landet är jämfört med ditt lilla skitland? Förresten, köp våra kvinnor.
Nästa avsnitt: Vad kan smör säga oss om ett land?
Det första steget mot kunskap, och speciellt kunskap om ett land, är att bildgoogla.
In Soviet Russia, google searches you!
Vad kan vi då utröna från denna metod? Ja, det första som möter oss, längst upp till vänster, är en köpt textannons. Meet Russia Brides, står det. Ah, de kvinnliga ryska brudarna, klara att skeppas ut i vida världen. En stark del av det ryska varumärket.
Den andra textannonsen vill sälja flygresor till Ukraina, som ju inte är Ryssland. Ska vi gissa att Ryssland inte håller med. In Soviet Russia, freedom chooses you!
Första bilden då? Ja, titta på de de där tornen och säg mig att det första du tänker på inte är Disneyland. Det kanske säger mer om mig än om Ryssland att det första jag tänker på när jag ser rokoko-spiror från tsar-Rysslands tidiga 1800-tal inte är Peter den store, utan Knatte, Fnatte och framför allt Tjatte.
Överlag är det mycket kartor på denna första ögonblicksbild. Som om Ryssland vill säga: titta hur jävla sjukt stora vi är. Titta bara. Ja, du, där. Titta. Ser du? Ser du hur helt jävla otroligt stort det här landet är jämfört med ditt lilla skitland? Förresten, köp våra kvinnor.
Nästa avsnitt: Vad kan smör säga oss om ett land?
Stulet skämt
Återvändande läsare känner förstås till mitt kanske främsta halvfärdiga skämt: fånga karpen (carpe karpe). Detta är ett skämt som förfinats och putsats till halvfärdig perfektion. Rättsligt sett har jag vidtagit alla möjliga åtgärder för att skydda skämtet: det är registrerat som varumärke, patentskyddat och copyrightat. Döm om min förvåning när denna annons dyker upp på mitt bord:
Bevis A.
Bevis A.
Clas Ohlson har alltså med berått mod, utan urskillning eller eftertanke, stulit en hederlig bloggares främsta skämt - och gjort det sämre.
Efter timmar av gråt har jag sansat mig, och författat och skickat iväg följande.
Jag har bett Clas Ohlson om ursäkt här. Man är inte mer än människa. Får kämpa för att få lite mat på bordet, och för att ha det lite trevligt ibland.
Efter timmar av gråt har jag sansat mig, och författat och skickat iväg följande.
Till detaljhandlaren Clas Ohlson AB, styrelse, aktieägare samt anställda,Uppdatering 2 juli:
ni kan - och detta sägs med all tänkbar respekt och högaktning - brinna i helvetet. Mindre än så förtjänar man inte när man, som ni, spottar i ansiktet på hederliga människor.
Det är inte första gången som ni tagit den starkes parti över den lilla människan. Ni har, gång efter annan, sparkat neråt, rent av letat upp liggande och svaga människor för att ge dem den järnfyllda eftersmaken av era stålhättor mot våra munnar.
Jag säger att nu har det gått för långt. Jag tänker inte tillåta att ni på detta sätt våldtar konsten för er egen vinnings skull.
Min bataljon av advokater, verksamma i 24 länder, står redo att stämma er till sista blodspeng. Ni har ingen aning om vad jag är kapabel till.
Men som den storsinta och inte alls överreagerande person jag är, kan jag tänka mig en uppgörelse. Skicka ett Abu Garcia Spinnset ABU Abumatic Vildmark (enligt bild ovan), samt en spinnarsats från Gavia (värde 179 kr) så glömmer vi alltihopa. Skickar ni dessutom med det teleskopiska metspöet från Gavia (6 metersversionen), självklart med tillhörande flöte, sänke och krok, så är jag beredd att skriva fler skämt till er, helt gratis.
Vänliga, och också ursinniga, hälsningar
Vit kanin
Jag har bett Clas Ohlson om ursäkt här. Man är inte mer än människa. Får kämpa för att få lite mat på bordet, och för att ha det lite trevligt ibland.
Brev
Hej, du som satt framför mig på Antichrist på Saga i lördags!
Jag vill bara ta det här tillfället att tacka dig för alla sätt på vilka du förhöjde min bioupplevelse. Din godiskonsumtion var till exempel något som stärkte mitt intryck av filmen. Jag ska säga att jag vanligtvis inte brukar märka av prasslande med godispåsar, men här tog du det verkligen till nya höjder. En film som Antichrist har ju, som du säkert märkte, en ganska speciell publik som är helt och hållet knäpptyst. Det betraktas också som ganska "ovanligt" att äta varma chips till en mörk och dyster uppgörelse med moderskapet. Därför blev ditt prasslande så mycket mer påtagligt - och vilken tur att det var så! Jag kände att du med detta lyckades bidra till filmens ljud med ditt smaskande och dina klumpiga händer.
Men mest av allt uppskattade jag förstås dina insiktsfulla kommentarer om filmen. Ditt kvinnliga sällskap måste ha varit minst lika imponerade som vi andra, för vi kände verkligen att du bidrog till vår förståelse av de surrealistiska undertonerna i filmen. Speciellt i scenen där Charlotte Gainsborough i nyfunnet vansinne går ut naken i den mörka skogen bidrog dina gutturala skratt till att sätta stämningen.
Filmen är ju som berättelse inte så svår att förstå. Ändå undrar jag om jag förstått den "plot twist" som skedde genom en tillbakablick till tidigare i filmen, om inte du och dina kvinnliga kamrater i kör talat om för hela salongen att "JAHA DET ÄR SÅÅÅÅ DET ÄR! TITTA!". Förutom att bli slagen av er oerhörda insiktsfullhet noterade jag hur det ni sa liksom flöt in i filmen och blev en del av den. Jag funderade en kort stund på om inte alla borde få se Antichrist på detta sätt. Det är lite av en konstinstallation, det som ni gör.
I ett av filmens mer brutala och tunga tillfällen, när Gainsborough könsstympar sig själv och sin man, kände jag att jag nog inte klarat mig utan dina "nej, åh nej, nej nej nej, åh nej, NEJ". Jag är glad att du orkade upprepa dig så länge, ja, faktiskt under hela scenen,
Jag blev också slagen av hur du på detta sätt lyfte upp nästan varje minut av filmen. Det var verkligen inte långa stunder som vi fick lov att klara oss utan prasslande, pratande eller skrattande. Jag måste säga att det hela var lika förtrollande som udda: senare på kvällen gick jag och mina vänner på Terminator: Salvation, en film där man verkligen räknar med att träffa på sådana som dig, och där man vanligtvis inte bryr sig om det eftersom det är vardagsmat. Men under den filmen tror jag inte att jag en enda gång märkte av publiken runt omkring mig.
Det här gör att jag bara måste fråga: var det så att du egentligen trodde att du gick på Terminator i lördags? Här hade du ställt in dig på en post-apokalyptisk sci-fi med mördarrobotar och Christian Bale, och vad får du? Två timmar konstfilm om kön, religion och natur. Inte en T-800 så långt ögat kan nå. Trodde du att naturen var en metafor för Skynet? Att parets son var John Connor, och att Gainsborough var Sarah?
Vet du vad? Isåfall förstår jag att du är besviken, och att du tyckte att filmen var "konstig", som du insiktsfullt uttryckte dig under eftertexterna. Men låt mig ändå fira det här lilla missödet. Utan dig hade mitt besök på Saga blivit så mycket fattigare. Från botten av mitt hjärta: tack. Jag hoppas vi ses igen på Johnny Mad Dog, den kontroversiella och prisbelönta dramafilmen om barnsoldater i Liberia. Kanske lyckas du blanda ihop den med Harry Potter och halvblodsprinsen.
Tacksamma - för att inte säga extatiska - hälsningar
En ödmjuk biobesökare
Jag vill bara ta det här tillfället att tacka dig för alla sätt på vilka du förhöjde min bioupplevelse. Din godiskonsumtion var till exempel något som stärkte mitt intryck av filmen. Jag ska säga att jag vanligtvis inte brukar märka av prasslande med godispåsar, men här tog du det verkligen till nya höjder. En film som Antichrist har ju, som du säkert märkte, en ganska speciell publik som är helt och hållet knäpptyst. Det betraktas också som ganska "ovanligt" att äta varma chips till en mörk och dyster uppgörelse med moderskapet. Därför blev ditt prasslande så mycket mer påtagligt - och vilken tur att det var så! Jag kände att du med detta lyckades bidra till filmens ljud med ditt smaskande och dina klumpiga händer.
Men mest av allt uppskattade jag förstås dina insiktsfulla kommentarer om filmen. Ditt kvinnliga sällskap måste ha varit minst lika imponerade som vi andra, för vi kände verkligen att du bidrog till vår förståelse av de surrealistiska undertonerna i filmen. Speciellt i scenen där Charlotte Gainsborough i nyfunnet vansinne går ut naken i den mörka skogen bidrog dina gutturala skratt till att sätta stämningen.
Filmen är ju som berättelse inte så svår att förstå. Ändå undrar jag om jag förstått den "plot twist" som skedde genom en tillbakablick till tidigare i filmen, om inte du och dina kvinnliga kamrater i kör talat om för hela salongen att "JAHA DET ÄR SÅÅÅÅ DET ÄR! TITTA!". Förutom att bli slagen av er oerhörda insiktsfullhet noterade jag hur det ni sa liksom flöt in i filmen och blev en del av den. Jag funderade en kort stund på om inte alla borde få se Antichrist på detta sätt. Det är lite av en konstinstallation, det som ni gör.
I ett av filmens mer brutala och tunga tillfällen, när Gainsborough könsstympar sig själv och sin man, kände jag att jag nog inte klarat mig utan dina "nej, åh nej, nej nej nej, åh nej, NEJ". Jag är glad att du orkade upprepa dig så länge, ja, faktiskt under hela scenen,
Jag blev också slagen av hur du på detta sätt lyfte upp nästan varje minut av filmen. Det var verkligen inte långa stunder som vi fick lov att klara oss utan prasslande, pratande eller skrattande. Jag måste säga att det hela var lika förtrollande som udda: senare på kvällen gick jag och mina vänner på Terminator: Salvation, en film där man verkligen räknar med att träffa på sådana som dig, och där man vanligtvis inte bryr sig om det eftersom det är vardagsmat. Men under den filmen tror jag inte att jag en enda gång märkte av publiken runt omkring mig.
Det här gör att jag bara måste fråga: var det så att du egentligen trodde att du gick på Terminator i lördags? Här hade du ställt in dig på en post-apokalyptisk sci-fi med mördarrobotar och Christian Bale, och vad får du? Två timmar konstfilm om kön, religion och natur. Inte en T-800 så långt ögat kan nå. Trodde du att naturen var en metafor för Skynet? Att parets son var John Connor, och att Gainsborough var Sarah?
Vet du vad? Isåfall förstår jag att du är besviken, och att du tyckte att filmen var "konstig", som du insiktsfullt uttryckte dig under eftertexterna. Men låt mig ändå fira det här lilla missödet. Utan dig hade mitt besök på Saga blivit så mycket fattigare. Från botten av mitt hjärta: tack. Jag hoppas vi ses igen på Johnny Mad Dog, den kontroversiella och prisbelönta dramafilmen om barnsoldater i Liberia. Kanske lyckas du blanda ihop den med Harry Potter och halvblodsprinsen.
Tacksamma - för att inte säga extatiska - hälsningar
En ödmjuk biobesökare
Fool the system
Förra årets experiment med att ta ut semester i form av biocheckar föll inte väl ut. Planen var att den låga momsen på biobesök skulle ge en komparativ fördel jämfört med att ha ledigt och få semesterersättning. Ingen förmånsbeskattning tas ut på biocheckar. Jag trodde att jag lurat systemet.
Korthuset föll till slut ihop när jag sett Mamma Mia! tolv gånger och därmed för evigt förstört ABBA:s samlade verk. Jag kan fortfarande få kväljningar vid tanken på Pierce Brosnan, men det fick jag å andra sidan innan också. I oktober gick biocheckarna ut, och jag fick slänga ungefär 700 stycken.
Men skam den som ger sig. Det går alltid att hitta kreativa sätt att använda sig av skattesystemets skeva avdragsrätter. I år byter jag semestern mot åkband på Liseberg, rikskuponger och presentcheckar på Interflora.
Korthuset föll till slut ihop när jag sett Mamma Mia! tolv gånger och därmed för evigt förstört ABBA:s samlade verk. Jag kan fortfarande få kväljningar vid tanken på Pierce Brosnan, men det fick jag å andra sidan innan också. I oktober gick biocheckarna ut, och jag fick slänga ungefär 700 stycken.
Men skam den som ger sig. Det går alltid att hitta kreativa sätt att använda sig av skattesystemets skeva avdragsrätter. I år byter jag semestern mot åkband på Liseberg, rikskuponger och presentcheckar på Interflora.
Mackor
Vad är grejen med att bre? Ska det vara så svårt att fixa? Vi kan åka till månen, men vi kan inte mackor som brer sig själva?
Lagerbäcks strategi för oavgjort ikväll
Bröderna Elm i startelvan. Liksom Anders Svensson. Det är Lars Lagerbäcks recept för oavgjort mot Malta ikväll. "Jag vill vara helt säker på att vi spelar 0-0", säger förbundskaptenen.
Att Daniel Andersson inte är med i startelvan förklarar Lagerbäck med att Andersson sett lite för vass ut i Allsvenskan på sistone.
-Han har visserligen inte slagit en passning framåt i hela sitt liv, men jag var och tittade på en träning där han liksom slog den snett åt sidan, och så tog den på en vattenflaska och gick lite framåt. Då bestämde jag mig för att sån typ av offensiv fotboll kan vi inte ha i laget.
Då känns Anders Svensson som ett mer tryggt val. Han har inte varit i närheten av en målbur på tolv veckor, säger Lagerbäck, samtidigt som han skrattar åt en repris av Källströms straffmiss mot Danmark.
-Jag sa åt Kim efter matchen att så där bra straffar kan vi inte hålla på att slå. Siktar vi på att ta oss till VM med tio 0-0-matcher så gör vi. Men nu gick det ju bra ändå.
Det insläppta målet mot Danmark var en missräkning. Men det viktiga är inte hur många mål vi släpper in, utan att vi inte gör några framåt, säger Lagerbäck.
-Med den typ av fotboll som vi spelar, där 0-0 är själva huvudmålet, där händer det ibland att man inte håller tätt bakåt.
Hittills har strategin fungerat. Bara två mål har gjorts på tre matcher - båda mot Ungern. 0-0 mot Albanien och 0-0 mot Portugal beskriver Lagerbäck som "segrar för återhållsamheten".
Ordet "propagandafotboll" har kanske aldrig känts mer långt borta. Lagerbäck säger själv att han mer gillar att tänka på landslagets fotboll som något obeskrivligt tråkigt och trist.
-Kamrerfotboll var ett ord vi försökte mynta ett tag. Men det satte sig liksom aldrig.
Då gillar han begreppet "sossefotboll" bättre. Och med tanke på att Mona Sahlin beskrev socialdemokraternas fullständiga kollaps i EU-valet som en seger, känns det nära till hands:
-Ja, det känns rätt. Då kan man sikta på 0-0, och när man förlorar kan man säga att det åtminstone går ännu sämre för Albanien, som vi hatar.
Att Daniel Andersson inte är med i startelvan förklarar Lagerbäck med att Andersson sett lite för vass ut i Allsvenskan på sistone.
-Han har visserligen inte slagit en passning framåt i hela sitt liv, men jag var och tittade på en träning där han liksom slog den snett åt sidan, och så tog den på en vattenflaska och gick lite framåt. Då bestämde jag mig för att sån typ av offensiv fotboll kan vi inte ha i laget.
Då känns Anders Svensson som ett mer tryggt val. Han har inte varit i närheten av en målbur på tolv veckor, säger Lagerbäck, samtidigt som han skrattar åt en repris av Källströms straffmiss mot Danmark.
-Jag sa åt Kim efter matchen att så där bra straffar kan vi inte hålla på att slå. Siktar vi på att ta oss till VM med tio 0-0-matcher så gör vi. Men nu gick det ju bra ändå.
Det insläppta målet mot Danmark var en missräkning. Men det viktiga är inte hur många mål vi släpper in, utan att vi inte gör några framåt, säger Lagerbäck.
-Med den typ av fotboll som vi spelar, där 0-0 är själva huvudmålet, där händer det ibland att man inte håller tätt bakåt.
Hittills har strategin fungerat. Bara två mål har gjorts på tre matcher - båda mot Ungern. 0-0 mot Albanien och 0-0 mot Portugal beskriver Lagerbäck som "segrar för återhållsamheten".
Ordet "propagandafotboll" har kanske aldrig känts mer långt borta. Lagerbäck säger själv att han mer gillar att tänka på landslagets fotboll som något obeskrivligt tråkigt och trist.
-Kamrerfotboll var ett ord vi försökte mynta ett tag. Men det satte sig liksom aldrig.
Då gillar han begreppet "sossefotboll" bättre. Och med tanke på att Mona Sahlin beskrev socialdemokraternas fullständiga kollaps i EU-valet som en seger, känns det nära till hands:
-Ja, det känns rätt. Då kan man sikta på 0-0, och när man förlorar kan man säga att det åtminstone går ännu sämre för Albanien, som vi hatar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)